Aikido är en japansk budo, en kampkonst (martial art) med ursprung i antika samurajens stridskonster. Budo betyder vägen till upplysning genom krigskonst. Detta betyder att aikido inte bara är en fysisk träning, utan en mental och andlig disciplin, utformad för att utveckla hela människan.
Tradition
Att gradera i aikido är ett sätt att följa denna väg och visa din respekt för traditionen. Det är också ett sätt att utmana dig själv och mäta dina kunskaper och färdigheter. När du tar din första grad aikido, tar du det andra steget på en lång och spännande resa. (Det första steget är att komma till dojon.) Du har lärt dig de grundläggande principerna och rörelserna som ligger till grund för allt du ska göra i framtiden.
Tester
Aikidons graderingssystem består av grader som representerar olika nivåer av kunskap och skicklighet. Det finns sex nybörjargrader (vitt bälte), 4 mellangrader (svart bälte) och 4 mästargrader (svart bälte). För att gradera till nästa nivå måste du uppfylla vissa minimikrav som ställs av Svenska Aikidoförbundet. Du behöver även din lärares rekommendation och slutligen genomgå ett test, vilket visar dina färdigheter inför en examinator eller en graderingskommitté. Graderingen är ett sätt att bedöma och belöna dina tekniska färdigheter, fysisk kondition och mental mognad.
Att ha ett graderingsdiplom i aikido visar att du har genomgått en seriös och kvalitativ utbildning inom japansk budo. Det visar också att du har en grundläggande förståelse för aikidons tekniker och principer, samt att du har uppnått en viss nivå av fysisk och mental förmåga.
Träna
Du kan träna aikido på Björkstadens Aikidoklubb i Umeå. Här får du lära dig aikido i en trevlig och välkomnande miljö. Att få sin första grad i aikido är som att bli en del av en gemenskap, där du får vägledning och motivation från dina träningskamrater.
Idag skulle Saito shihan firat 95 år! Saito shihan (1928-03-31 – 2002-05-13) var och är av stor betydelse för aikido. Ingen annan har tränat så länge och intensivt för grundaren Morihei Ueshiba.
Saito shihan längst fram. Längst bak till vänster står Ulf Evenås Shihan och längst till höger står Per-Erik Olsson som startade Björkstadens Aikidoklubb. Bilden är tagen år 2000 i Danmark.
Här följer ett brev av Kazuo Chiba shihan, tidigare publicerat i Aikido Journal.
I have been lucky enough to have had opportunities to learn the art from Saito Sensei’s teaching at the time I became an uchideshi at the Iwama dojo in the late 1950s, as well as at the times he was invited to teach at Hombu Dojo one Sunday a month in the early 1960s.
I still can hear the sound of his footsteps approaching the dojo from his house at Iwama, which was not more than 50 meters away, in the early morning for the morning class. As the peculiar sound of the geta (wooden shoes) echoed through the frosty pine woods, I had to consciously wake myself up, thinking, “Here he comes.” I had to be ready not only for training on the mat, but to make sure everything had been done exactly the way it should be. Not a single thing, not the tiniest thing, could be missed or not taken care of, not even once.
Saito Sensei used to take care of early morning and evening class in Iwama whenever he was not on his work rotation (he worked for the national railway system).
O-Sensei also taught evening class occasionally or would come to watch the class. He sat in front of the kamiza with the eyes of an eagle, wordless and motionless, while Saito Sensei led the class. O-Sensei often emphasized the importance of katai-keiko, which can mean in Japanese, “stiff,” but it really means to be rigid, vigorous, with full force, without sparing any power, without play.
The training and atmosphere at Iwama were not only different from what I had experienced at Hombu Dojo but very much the opposite. Because Hombu training strongly emphasized the flow of ki, naturally I was thrown into confusion at first.
A large portion of the membership at Iwama Dojo consisted of local farmers, hard workers who spent all day in the fields. They had thick bones and great physical strength, combined with a peculiar local character known as “Mito kishitsu,” a type of manliness close to gallantry. Altogether, it was quite an opposite culture from Hombu Dojo in Tokyo. Because it is in the capital of Japan, Hombu’s membership consists of white-collar workers, intellectuals, businessmen, politicians and university students.
Any members who came to visit Iwama Dojo from Hombu must have looked pale and weak from city living to Iwama members. Indeed, the Iwama students treated us from Hombu as such and challenged us vigorously. It was a matter of survival for members from Hombu Dojo, including Hombu uchideshi like myself. And Saito Sensei was on top of that mountain, which we had to climb with all our might.
Naturally, Iwama wasn’t a popular place to be for Hombu uchideshi, due not only to the challenges they had to encounter, but also the intense daily duty as uchideshi. That included the fieldwork on the farm, taking care of the dojo and shrine, and the most difficult part, looking after the old couple, O-Sensei and his wife. This was found to be just unbearable for most of the city boys, who were accustomed to the clamor and luxury of city life.
O-Sensei also occasionally gave instruction in the woods outside of the dojo during the daytime. The training was mostly vigorous yokogi-uchi solo and partner work. Traditionally, this is the training system, well-known in the Jigen School in Kagoshima, Southern Japan, in which the practitioner continuously strikes bundles of fresh-cut branches that are laid down on a criss-cross wooden base. When I first got involved in this training, I lost the skin on my hands and started bleeding within 10 minutes.
It appeared that Saito Sensei was always conscious of O-Sensei’s presence, whether or not O-Sensei was physically there at Iwama. Saito Sensei showed no difference in his teaching, but always stuck to the basics of katai-keiko.
I remember profoundly one demonstration he performed along with other senior shihans in front of O-Sensei on the occasion of the New Year’s celebration at Hombu Dojo. He only did katadori ikkyo through yonkyo as plainly as he usually did in his class. He knew well the danger of doing something else in front of O-Sensei.
I am very much aware of the great contribution and service that Saito Sensei rendered to the Aikido world. Personally, I feel he was not only one of the greatest Aikido teachers but he also rendered a great service to O-Sensei and his wife in their later years. It was obvious that it came from profound respect and loyalty toward his teacher.
I often wonder myself if I would have had the same willpower to commit myself to such a degree of personal sacrifice and that amount of work, over which even family members may have hesitated.
It wasn’t an easy task, as anyone who knew the personal character of O-Sensei and his wife would know. They had life values far different from the Japanese of today. I can only guess, when I think back now, that there must have been something beyond respect and loyalty that Saito Sensei felt toward his master. I can only think it was something like an aesthetic he was brought up with and he embraced in his heart and died with it. I see this as the classic exemplified beauty of the embodiment of the essence of warriorship.
As the generations continue to shift, this particular history of Saito Sensei’s life tends to be forgotten or ignored behind the official Aikido history as interpreted by the official authority. This very private part of Aikido history – his virtue, along with his family’s sacrifices – deserves to be acknowledged with respect and gratitude and should be remembered for generations to come. Writing a note such as this I feel is a part of my responsibility as someone who witnessed this part of history with my own eyes.
So this is the elegy I would to offer to Saito Sensei, in his honor. I pray with my deepest vow for his eternal rest in peace.
Gassho Palm to Palm, T.K. Chiba San Diego, Calif. May 16, 2002
Iwama Aikido är en form av aikido som har sitt ursprung i Iwama, Japan. Under 23 år var Saito shihan elev till O’sensei, grundaren av aikido och tränade för honom nästan dagligen. Efter O’senseis bortgång 1969, blev han huvudansvarig över Iwama dojon. Han såg det som sitt ansvar att bevara och föra vidare O’senseis aikido på samma sätt som han själv hade lärt sig.
Iwama aikido kallas även för ”traditionell aikido” eller ”takemusu-aikido”. Det är den form av aikido som följer O’senseis ursprungliga lära och tekniker.
Saito shihan och O’sensei
Vad särskiljer Iwama aikido från modern aikido?
En av de största skillnaderna mellan Iwama aikido och modern aikido är fokuset på teknikerna. Iwama aikido har ett mycket starkt fokus på grundtekniker, att utföra teknikerna på ett korrekt sätt, med rätt kroppshållning och rörelsemönster. Modern aikido, å andra sidan, har ofta en mer avslappnad och improviserande inställning till teknikerna, och det läggs mer vikt vid att använda aikido som ett sätt att lösa konflikter och hantera aggressioner.
En annan skillnad mellan Iwama aikido och modern aikido är träningsmiljön. Iwama aikido har en mycket formell träningsmiljö, med klara regler och strukturer för hur träningen ska genomföras. Modern aikido, å andra sidan, har ofta en mer avslappnad träningsmiljö, där det finns mer fokus på att ha kul och lära sig genom att prova olika tekniker och scenarier.
I Iwama aikido är träningen med bokken (träsvärd) och jo (halvstav) lika viktig som taijutsu (kroppstekniker). Det finns en nära koppling mellan taijutsu, svärd och jo. Det kallas för riai.
Sammantaget skiljer sig Iwama aikido och modern aikido åt på flera olika sätt, men de gemensamma dragen är att båda strävar efter att utveckla personlig utveckling, fysisk hälsa och mental balans genom aikido.
O’sensei och Saito shihan
När kan jag börja?
Blir du nyfiken på mer så är du hjärtligt välkommen till vår dojo i Umeå. Vi börjar vårterminen 10 januari. Det enda du behöver för att träna är träningskläder som är lätta att röra sig i och tål att dras lite i. Sweatshirt och långa byxor fungerar fint. Killar och tjejer tränar tillsammans och vi har ett brett åldersspann från 7–12 år i barngruppen och vuxengruppen är representerad av tonåringar, 20-åringar, 30-åringar, 40, åringar och snart även 50 åringar. Det är aldrig för sent att börja träna aikido. Man måste inte vara vältränad eller vig.
Morihei Ueshiba föddes på denna dag 1883 i Tanabe (söder om Osaka). Under sin ungdom tränade han i flera kampkonster i Tanabe och i Tokyo, innan han 1910 flyttade till Hokkaidō (Japans nordligaste ö) som en del av en ny bosättning i Shirataki. 1915 träffade han och utbildade sig under Sōkaku Takeda (1859–1943), en resande lärare i Daitō-ryū aiki-jūjutsu.
Morihei Ueshiba i Ayabe (1920s)
Efter sin fars död 1920, återvände Ueshiba till Tanabe. Vid den tiden träffade han Onisaburō Deguchi, ledaren för Ōmoto-kyō-religionen, som starkt skulle påverka hans andliga filosofi. Ueshiba gick med i Ōmoto-gruppen i Ayabe, där han öppnade en kampkonstskola. Hans rykte som kampkonstsinstruktör växte, och efter att ha hållit demonstrationer för militären och den kejserliga familjen i Tokyo, flyttade han dit 1927 för att undervisa vid flera militärskolor. Han öppnade sin egen Kobukan Dojo 1931 i Wakamatsu-chō (det nuvarande aikido-högkvarteret eller Hombu Dōjō, ombyggt 1968).
Efter andra världskrigets utbrott drog sig Ueshiba tillbaka till den lilla byn Iwama (Ibaraki-prefekturen) för att ägna sig åt jordbruk, träning och meditation. Vid det här laget hade han brutit helt med Takeda, och det nya namnet ’aikidō’ registrerades officiellt 1942. Ueshiba sa efteråt att det var under sin tid i Iwama som han fulländade sin kampkonst.
Kampsport förbjöds i Japan under efterkrigsåren, men från mitten av 1950-talet började Ueshiba för första gången demonstrera aikido offentligt.
Under ledning av Ueshibas son Kisshōmaru etablerades ett nätverk av filialdojor i hela Japan under 1960-talet, och instruktörer skickades utomlands för att etablera aikido internationellt. 1961 reste Ueshiba själv till Honolulu för att öppna en ny dojo där.
”During his last years, the founder placed great emphasis on kokyonage and iriminage techniques. Anyone who has viewed the films of O’sensei from that period will recognize this fact. I would encourage all who aspire to learn aikido well to dedicate themselves to the study of kokyonage techniques.”
Shihan Morihiro Saito 9 dan, Takemusu Aikido vol. 4
